Vinterträning hemma i TV-soffan

Vinterträningen är i full gång hemma på Sandhemsgatan. Uppkrupen i TV-soffan kramande min nyinköpta putter följer jag troget Europatouren från exotiska platser som Sydafrika, Abu Dhabi, Qatar, Dubai, Malaysia och Australien.
Även om det låter motsägelsefullt så är det faktiskt helt okej att förbereda sig på detta till synes lite lättjefulla sätt. Och jag känner redan att jag är på väg mot något stort i år.

Den mörka och kalla årstiden håller oss fortfarande i ett järngrepp. Tisdagspromenaderna på golfbanan tillsammans med pigga och alerta klubbkompisar håller visserligen den värsta abstinensen på avstånd.
Likadant är det när hustruns nyinköpta puttmatta rullas ut på källargolvet och familjeduellen drar igång med skiftande vinnare.
Men golfsäsongen känns ändå avlägsen även om det inte är så där värst många veckor kvar till den 11 mars då det bär till Villaitana norr om Alicante i Spanien tillsammans med 20-talet klubbkompisar. Gissa om jag längtar.
Fram till dess får vi som inte har förmånen att kunna åka på longstaying till sydligare breddgrader hålla till godo med TV-soffan. Och det är faktiskt inte alls det sämsta sättet att förbereda sig inför det som komma skall.

Enligt en amerikansk guru på träningsområdet finns det flera tämligen enkla saker att göra under vintersäsongen för att inte tappa kontakten med det kära golfspelet.
För det första ska man så gott som dagligen hålla en golfklubba i handen. Två gånger i veckan ska man dessutom svinga den så att man får in den rätta känslan.
Sedan är det alldeles ypperligt att åtminstone en gång i veckan ägna sig åt det TV-tittande som jag inledde med att berätta om. Och det fjärde man kan göra för att hålla sig a jour med golfen är att läsa några böcker. En av dem ska handla om golf och den andra får gärna vara av det lite mer psykologiska slaget.

Detta har jag anammat fullt ut. Så förutom kramandet av puttern framför tv:n, där Göran Zachrisson och Pierre Fulke fungerar som ypperliga ciceroner, så ligger P G Woodhouses mästerverk ”Golfhistorier” och Stefan Einhorns ”Konsten att vara snäll” på bordet framför mig. För min del har det varit en perfekt uppladdning under den mörka och kalla årstiden. Och det känns redan i kropp och själ att jag är på rätt väg.
Jag har nämligen bestämt mig för att 2017 ska bli mitt år på golfbanorna i när och fjärran. Eftersom fjolåret var det resultatmässigt absolut sämsta under min 16-åriga golfkarriär så tänker jag börja om.
Ni ska slippa höra talas om den klubbkastande galningen som käftar med allt och alla så fort han tar en golfbana i besittning. Även om det mesta av det snacket man och man och kvinna och kvinna emellan givetvis är starka överdrifter så finns det faktiskt lite uns av sanning i botten.
Några av mina klubbor har genom åren efter missade slag behandlats så illa att de helt sonika gått av. Exempelvis en driver jag lånat av en före detta landslagsmålvakt i bandy.
Det var i Hook på ett av de vackra sjöhålen som jag lyckades med bedriften att slå ett utslag som träffade en björk varpå bollen i raketfart kom tillbaka och träffade min egen bag med två pliktslag som resultat. Med raska steg klev jag av tee och hittade en annan björk att avreagera mig på och så var den driverns saga all.
Till historien hör också att jag fick fortsätta tävlingen med en hybrid som utslagsklubba och det gick faktiskt så bra att jag till slut vann det journalistmästerskap det handlade om. Så det är inte helt av ondo att visa sina känslor även om det givetvis inte är acceptabelt att drämma klubban i ett träd så att den går av.
En annan minnesvärd klubbkapning var på Nässjös Masters-tävling för några år sedan. Jag hade spelat rätt så dåligt hela rundan och när jag duffade ett slag efter att ha hamnat i vattnet på hål 16 så rann sinnet över. Ett välriktat slag med järnklubban mot min egen bag där jag trodde att jag hade paraplyet som skydd längst ut slutade med att min tämligen nyinköpta driver hade gjort sitt.
Jag märkte det dock inte förrän jag skulle plocka upp den för att slå ut på hål 18 då det i stort sett bara var slamsor kvar av den fina klubban. Denna gång lyckades jag dock hålla masken inför mina medspelare och förklarade valet av en spoon som utslagsklubba på det avslutande par 5-hålet med att man måste testa lite nytt ibland. Dock tvingades jag erkänna klubbkapningen när en av medspelarna efteråt ville ha en mer ingående förklaring till det där testet med utslagsklubba som han inte riktigt förstod.
Men nu är det som sagt slut med dessa dumheter. Och jag vill inte höra hälsningsfrasen ”Är alla klubbor i bagen hela” någon mer gång.
Om jag lovar att skärpa till mig så kan ni väl hjälpa mig på vägen.

Väl mött på golfbanan under året. Och svinga lika lugnt som jag tänker göra.

Göran Ohlsson
Har du synpunkter på texten? Hör i så fall av dig till goran.ohls@telia.com