Borta bra men hemma är ändå bäst

Bagen är torr igen. Och trots att spelet hittills i år varit uselt så är faktiskt de nyinköpta klubborna fortfarande hela och framförallt raka.

Det är knappt så jag själv tror det är sant. Men det är väl åldern som gör att jag äntligen börjar mogna och bli en förståndig man om än lite virrig mellan varven.

Vilket avspeglades en tidig tisdagsmorgon under försommaren när de gamla grabbarna samlades för ädel kamp. En morgon där jag lyckades med bedriften att förväxla en telefon med en golfklocka vilket givetvis lockade fram en hel del goda skratt bland kompisarna.

Själv var jag närmast hysterisk där jag sprang omkring och letade efter den telefon som låg i tryggt förvar hemma i villan. Det var ju golfklockan jag använt som tidsangivelse under den lottningsprocedur som i år blivit nästan magisk.

Men jag var övertygad om att det var telefonen jag haft i handen och nu var den också borta. Liksom några tusenlappar för den fortkörning jag gjort mig skyldig till vid hemfärden veckan innan.

Efter en vädermässigt bedrövlig vår och en nästan lika miserabel försommar blev det till slut ändå en sommar värd namnet. Temperaturen är stundtals behaglig och det inbjuder förstås till många sköna golfrundor, både här hemma och på andra trevliga banor i vårt avlånga land.

För egen del har jag tillsammans med hustrun varit på ett par mindre utflykter. Vi började på ostkusten där vi under ett par sköna julidagar närmare bekantade oss med Nybro, Grönhögen och Saxnäs. Tre mycket trevliga banor där faktiskt Nybro blev en angenäm överraskning även om den givetvis inte kan mäta sig med de fantastiska vyer som de båda ölandspärlorna bjuder på.

Att sedan mitt spel var så fruktansvärt dåligt så att jag nästan skämdes är en helt annan historia. Men sommarspektaklet “Tresteg i snedsteg” med Robert Gustafsson, Thomas Peterson, Annika Andersson och Carina Lidbom på Krusenstiernska teatern i Kalmar fick mig för några timmar att glömma allt vad golf heter.

Så det var inte med några större förhoppningar jag ställde upp som titelförsvarare i Krögargolfen vid återkomsten till höglandet. Men döm om min förvåning när allt plötsligt stämde och jag fick till säsongens höjdare precis i rätt ögonblick med ett dignande prisbord av oxfileer och salami. Att det sedan inte räckte hela vägen fram till en ny triumf gör inget eftersom det var min gode vän Sergio Ferrada som såg till att jag fick retirera från tronen.

I vilket fall som helst var det en fantastisk lördagstävling som klubben och krögar-Manne fixat till. Och arrangemanget uppskattades verkligen av klubbmedlemmarna vilket bevisades av uppslutningen vid kvällens grillpartaj. Det är sånt som gör att klubbgemenskapen stärks och den sociala biten är minst lika viktig som spelet ute på banan.

Nästa lilla utflykt gick till den kungliga huvudstaden där vi efter några dagar med regn och rusk och besök på museer och köpcentra till slut äntligen fick plocka fram klubborna igen.

På Vallentuna GK träffade vi Olle, en man i sina bästa år, som hade haft uppehåll i fyra veckor och nu bara kände att han måste ut på sin hemmabana. Det visade sig att han mycket väl kände till Nässjö eftersom han jobbat på Nässjö-Tryckeriet. Och vi fick en fin guidning längs hålen.

På Waxholms GK gjorde vi ännu en spännande bekantskap då en ständigt rökande, ung och belevad grabb svepte upp till oss vid första tee i en golfbil och frågade om han fick hänga på. Självklart, sa vi, och så fick vi ytterligare en insikt. Said hade redan hunnit avverka 18 hål på förmiddagen, och hann med en sänkning då. Nu ville han ner lite till och hur han nu fick ihop det med förlorade och upphittade bollar begrep jag aldrig, men han sa sig ha räknat till 37 poäng. När vi åkte därifrån såg vi honom på första tee igen – redo för en niohålare som avslutning på dagen. Helt i sin ordning eftersom han sa sig som mest ha avverkat fem 18-hålare på en dag, det vill säga 90 golfhål. Om han nu räknade rätt vill säga…

Mästerskapsbanan på Arlandastad var glest befolkad en måndagseftermiddag mitt i juli och där fick vi klara oss själva och tur var nog det för det siffermässiga resultatet av den rundan bör nog hållas hemlig.

Hur som helst så ger man klubborna ständigt nya chanser. Och så står man där igen på den fina hemmabanan, omgiven av kära gamla bekanta. Skådar ut över hål ett. Hur ska det gå idag, kommer bollen att komma till höger i sluttningen eller i skogen till vänster. Det känns bra när den lägger sig mitt i fairway.

Men även golflivet har ett slut och i dessa tider går tankarna till en fin gammal man som inte längre finns bland oss. Seved Pettersson var under många år en stor profil och glädjespridare på klubben. Och nu när han förlorat den långa kampen mot sina krämpor känns det tomt för oss som hade förmånen att lära känna den trevlige mannen som alltid hade glimten i ögat.

Göran Ohlsson
Har du synpunkter på texten? Hör i så fall av dig till goran.ohls@telia.com