Dagsformen för våren varierar som vanligt betänkligt – men den är på väg.
Vårdagjämningen som infaller den här veckan är almanackans bevis för att golfsäsongen snart är igång.
Äntligen!
För som vi har väntat, Ohlsson och jag och säkert också ni andra Nässjögolfare.
Den här spalten är ju vikt för Göran, alltså min make, men han bjöd in mig som gästskribent. Kanske var det i ett anfall av vårlig yra men jag sa ja direkt.
Det jag funderar lite på är hur man som vuxen kan bli så gripen av en sport som man inte haft någon som helst relation till som ung.
Min första glimt av golf var när grannens son med en konstig hatt på huvudet slog med klubba på en boll på idrottsplatsen i Stensjön. Han var nyss hemkommen från studier i USA och vi andra ungar på gatan tänkte att han blivit lite knäpp.
Åren gick och golf fanns inte i min värld förrän Göran började. Jag hade ju trädgården och planerade och planterade. Han kom hem, glad och berättade om sänkningar. Samma sak nästa helg, sådär är det ju i början om man har ett uns av talang. Och kanske lite tur.
Nånstans här, det var 2006, började jag tröttna på odlandet som ändå bara misslyckades och ogräs som bara kom tillbaka. En golfkurs med Erik Urefjord och sedan ett helt år med Göran som guide innan det gröna kortet blev mitt.
Och då hände sig det att vi skulle till Irland och spela. Göran hade kammat hem en vinst och vi skulle spela på Druids Heath och Druids Glen. Rena lyxen, vilken lycka!
Men det blev en pärs. Det regnade och blåste, banorna var helt galet svåra för en nybörjare. Men jag var offensiv och visste att jag skulle nå över det där vattnet på ett hål. Slog en boll och det plaskade, slog en till och det plaskade igen. Göran hade vid det laget gått över till greenen när en banarbetare stannade vid mig. Klev ur och sa: ”Madam, let me show you”.
Han tyckte väl synd om mig och det gjorde jag också. Genomfrusna och genomblöta var det sedan skönt att komma in på det där Marriott-hotellet som ingick i priset. Trötta, men ändå på något konstigt sätt belåtna, fick vi njuta av en stor brasa i sällskapsrummet och en god middag.
Kanske är det den där mixen man vill ha: utmaningen, motionen, umgänget med andra. Att resa och spela är också trevligt men sen är det ändå skönt att komma hem igen. Till vår bana däruppe på höjden, till hål som man känner igen. Nu ska den bli ännu bättre.
Vi har en ny ordförande, ny pro, nya krögare, en ombyggd restaurang och ombyggd reception. Nässjö GK lyfter sig själv i kragen och en spännande framtid väntar. Vi medlemmar har stor del i den utvecklingen.
Tack för ordet – snart ses vi därute!
Inger Abram Ohlsson